Alla inlägg

Fram till år 2030 beräknas antalet personer över 80 år öka lavinartat. Ökningen är särskilt dramatisk i storstäderna. Mot den bakgrunden behöver det byggas ungefär 560 äldreboenden fram till 2026. Men trots ett skriande behov är byggtakten betydligt lägre än så, skriver Jöran Rubensson, expert i utredningen om Nationell kvalitetsplan för vård och omsorg om äldre.

Källa: GP.se >>

Att det inte byggs fler äldreboenden i Sverige är oroväckande. De senaste uppgifterna från Boverket visar bland annat att 127 av landets 290 kommuner har brist på särskilda boendeformer för äldre som behöver särskilt stöd. Det är en ökning med elva kommuner från förra året. Minskningen av antalet kommuner med trygghetsbostäder fortsätter också, från 179 till 168. Utvecklingen pekar mot att ansvaret för de äldres boende allt mer läggs på dem själva. Trots att kommunernas bostadsförsörjningsansvar är långtgående, särskilt för äldre.

Underskottet på särskilda boendeformer för äldre är störst i storstäderna

Underskottet på särskilda boendeformer för äldre är störst i storstäderna. Tidigare var situationen bättre i mindre kommuner, men under senare år har bristen även spridit sig till dessa kommuner. Ett tydligt tecken är de långa köerna och väntetiderna för att få flytta in på ett särskilt boende. Enligt Socialtjänstlagen ska alla som beviljats ett särskilt boende få en bostad inom tre månader men många kommuner bryter mot tidsgränsen utan kännbara sanktioner. I 35 kommuner är den genomsnittliga väntetiden över tre månader och genomsnittet för alla kommuner är 57 dagar, enligt Socialstyrelsen.

Äldre över 80 ökar lavinartat

2020 fyller den första årskullen i rekordgenerationen 80 år. Fram till år 2030 beräknas antalet personer över 80 år öka lavinartat, från dagens cirka 530 000 till närmare 800 000 personer. Ökningen är särskilt dramatisk i storstäderna. Mot den bakgrunden behöver det byggas ungefär 560 äldreboenden fram till 2026, enligt Finansdepartementet. Men enligt Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, planerar kommunerna att endast bygga 124 äldreboenden mellan åren 2019 och 2022. I förhållande till antalet invånare är dock det förväntade tillskottet på äldreboenden störst i Storgöteborg. Men byggtakten i landet som helhet måste öka, i synnerhet om man också tar hänsyn till behovet att ersätta äldreboenden som håller dålig standard.

Ökningen är särskilt dramatisk i storstäderna. Mot den bakgrunden behöver det byggas ungefär 560 äldreboenden fram till 2026.

Mot bakgrund av den demografiska utvecklingen passar den så kallade kvarboendeprincipen som hand i handske för våra politiker. Den innebär att vi ska bo kvar hemma så länge som möjligt upp i åren och när det inte längre är möjligt, kan plats erbjudas på ett äldreboende. Majoriteten äldre vill bo kvar i sina hem men bara så länge som hälsan är god och man inte känner sig isolerad och otrygg. Samtidigt är Sverige fullt av äldre som bor i miljonprogrammets trevåningshus utan hiss. Ju sämre de klarar sig på tredje våningen desto mer hemtjänst behöver de. Och ju mindre hemtjänsten hinner med desto mer belastas de anhöriga. Konsekvenserna tvingas cirka 140 000 anhöriga ta genom att gå ned i arbetstid för att orka. Eller bli sjukskrivna för att de inte orkar.

Marknaden måste anpassas

Kvarboendeprincipen har skapat en falsk bild av att önskemål och behov av äldreboenden minskat så därför har drygt 30 000 platser kunnat avvecklas de senaste 20 åren. Trots att befolkningen åldras och behoven ökar. Och skälet är att hemtjänst är betydligt billigare än att erbjuda ett äldreboende. Följden blir att seniorbostäder i kombination med hemtjänst och hemsjukvård blir alternativet för många äldre framöver.

Mer än hälften av alla över 65 år är ensamstående. Ändå bor många kvar i sina stora hus eller lägenheter eftersom intressanta alternativ till rimliga priser saknas.

Den svenska bostadsmarknaden fungerar uselt vilket inte minst drabbar landets äldre. Om de kunde erbjudas ett mer attraktivt och anpassat utbud av boendeformer, skulle det förbättra rörligheten på bostadsmarknaden. Den enskilt viktigaste faktorn som får äldre att vilja flytta är om man blir ensamstående. Mer än hälften av alla över 65 år är ensamstående. Ändå bor många kvar i sina stora hus eller lägenheter eftersom intressanta alternativ till rimliga priser saknas.

Så – varför ser vi så få innovativa bostadsprojekt som skulle passa den äldre målgruppen, exempelvis generationsboende i en tid när också tiotusentals studentbostäder saknas? Eller varför måste det institutionella, kollektiva och rätvinkliga så totalt prägla miljön i våra äldreboenden när de i stället borde utvecklas med hänsyn till de boendes behov och önskemål.

Behovet av en ny bostadsförsörjningsstrategi är uppenbar. Hela frågan om bostäder för äldre kräver ett omtag, en nationell handlingsplan.

Jöran Rubensson, tidigare ordförande i Sveriges Pensionärers Riksförbund, SPRF och expert i utredningen om Nationell kvalitetsplan för vård och omsorg om äldre

Källa: GP.se >>

Det är politiskt svårt att lösa den bristande rörligheten på bostadsmarknaden. Men ett riktat stöd skulle kunna vara effektivt och inte kosta lika mycket som att helt ta bort reavinstskatten. Exempelvis genom att slopa hela reavinstskatten för dem som bott länge i samma bostad, som är över 64 år och som flyttar till mindre, skriver Faradj Koliev (S).

Frågan om rörligheten på bostadsmarknaden är en central del av det svenska bostadspolitiska samtalet. En bred samsyn saknas men det finns förslag från flera riksdagspartier om att sänka reavinstskatten för att få fart på rörligheten. Men en generell sänkning av reavinstskatten skulle vara dyr i relation till de kortsiktiga effekterna. Ett bättre alternativ är att slopa skatten helt för en specifik grupp – den grupp som påverkats mest av prisökningen på bostadsmarknaden och som också ofta vill flytta till en mindre bostad. Reavinstskatten (kapitalvinstskatt) bör slopas helt för personer över 64 år som bott länge i sina bostäder.

Även om de flesta är överens om att en bättre rörlighet på bostadsmarknaden är viktig så saknas samsyn kring åtgärderna. De hittills föreslagna åtgärderna, till exempel höjd fastighetsskatt, är politiskt svårgenomförbara. En effektiv åtgärd som samtidigt är politiskt genomförbar är att slopa reavinstskatten helt för personer över 64 år som köper eller hyr en bostad som är väsentligt mindre än den bostad de bott i.

Den svenska bostadspolitiska debatten handlar just nu i stor utsträckning om vilka reformer och satsningar som effektivast kan öka bostadsbyggandet och – på sistone – hur man kan se till att även billigare bostäder byggs. Enligt Boverkets rapport från 2016 behövs 710.000 nya bostäder till år 2020 för att råda bot på bostadsbristen. I juli i år justerades siffran ned till 600.000 bostäder. Men hur många lägenheter som behövs beror i högsta grad på hur vi använder det befintliga bostadsbeståndet.

På grund av prisökningen så har alltför många hushåll stora latenta skatteskulder som måste betalas vid försäljning, vilket gör det omöjligt för många att flytta till mindre boytor.
För att råda bot på bostadsbristen krävs även andra åtgärder, i synnerhet reformer för ett mer effektivt användande av befintliga bostäder. Det finns i dag ungefär lika många lägenheter per invånare som under 1990-talet, då det inte fanns någon bostadsbrist. En del röster har avfärdat påståendet att det råder bostadsbrist i Sverige bland annat med hänvisning till argumentet att många helt enkelt bor för stort. Men denna slutsats bygger på ett missförstånd eftersom det är orealistiskt att få en större grupp människor att flytta till mindre lägenheter på kort tid. Den centrala frågan är hur lätt eller svårt det är för människor att hitta en bostad, och ur det perspektivet är bostadsbristen en realitet.

Trögheten på bostadsmarknaden kännetecknas av inlåsningar i systemet som resulterar i att människor, som annars skulle vilja flytta, inte har tillräckliga incitament att göra det. På grund av prisökningen har alltför många hushåll stora latenta skatteskulder som måste betalas vid försäljning, vilket gör det omöjligt för många att flytta till mindre boytor. Samma inlåsningseffekt finns på hyresmarknaden då det finns för få hyresrätter och de nybyggda hyresrätterna kostar betydligt mer än de äldre. Konsekvenserna blir dålig matchning och ett ineffektivt utnyttjande av det befintliga bostadsbeståndet.

Den som säljer sin bostad i dag kan få uppskov med att betala skatt på vinsten, vilket innebär att man får skjuta upp betalningen av reavinstskatten, vilken utgör 22 procent av vinsten. I stället betalar man då en viss procent av vinstsumman i årlig skatt, den så kallade uppskovsskatten. Fördelen med detta är givetvis att man inte behöver lägga ut hela summan för skatten direkt. Nackdelen är att det tillkommer ränta och att skatten i praktiken kvarstår och motsvarar (ännu) ett lån för hushållet. Detta system drabbar många, inte minst storstadsborna som redan är pressade bostadsägare. Det skapar inte bara problem på bostadsmarknaden utan är i grunden också en dålig affär för hushållen.

Så varför introduceras inte reformer för att få fart på rörligheten? Det som står i vägen är huvudsakligen av politisk karaktär. Trots att det finns en bred förståelse bland politikerna för de negativa effekterna av reavinstskatten på rörligheten på bostadsmarknaden så saknas en samsyn kring detta riksdagspartierna emellan. Rent ekonomiskt innebär en generell sänkning en betydande kostnad för statskassan, något som kanske inte alltid står som den mest prioriterade kostnaden. Med tanke på att de som ägt varit gynnade på olika sätt kan det vara svårt att göra stora sänkningar av reavinstskatten utan att höja fastighetsavgiften/fastighetsskatten som en del av finansieringen – och att höja fastighetsskatten är politiskt svårt.

Ett alternativ till en generell sänkning av reavinstskatten är att slopa hela reavinstskatten för familjer/personer som bott i huset eller i lägenheten i minst 15 år som är över 64 år och som köper eller hyr något som är väsentligt mindre än det hushållet i dag bor i. Och för dem som bor i hyresrätt och uppfyller kriterierna ovan så skulle en summa på till exempel 50 000 kronor kunna ges i kontantbidrag för att täcka flyttkostnader med mera. Utformningen av liknande riktade stöd skulle helt enkelt inte kosta lika mycket som en generell sänkning och skulle sannolikt också vara mer effektivt med tanke på att sänkningen av reavinstskatten är rejäl eller helt borta. Man skulle också kunna tänka sig ett liknande stöd som skulle gälla i tre år eller mer för att få snabbare effekter. För att undvika tröskeleffekter kan man tänka sig något mindre sänkningar för de som är över 55 och som har bott mer än 10 år.

Dålig matchning på hyres– och ägarmarknaden innebär stora välfärdsförluster och medför även negativa effekter på integrationen och arbetsmarknaden. Det försvårar för personer som vill flytta till orter där det finns en efterfrågan på arbetskraft och för företag som vill locka till sig personer med rätt kompetens. Situationen i våra storstäder kräver snabba och effektiva reformer som kan sätta fart på rörligheten. Naturligtvis kräver en väl fungerande bostadsmarknad mer långtgående åtgärder som både skapar stabilitet och möjliggör för fler att skaffa sig en bostad. De förslag som lagts fram ovan göra det lättare för många äldre att ha råd att flytta och som konsekvens skulle barnfamiljer kunna flytta till större bostadsytor och långpendlare närmare sina arbetsplatser. Riksdagen och regeringen bör överväga dessa förslag för en mer välfungerande bostadsmarknad.

Läs artikeln på DN Debatt.se >>